Jag stickar och lyssnar på Dan Browns senaste bok som ljudbok, "Den förlorade symbolen". Tankarna flyger iväg medan jag lyssnar på hans konstateranden, vilka är invävda i historien om Robert Langdon, symbolforskaren. Denna historia tar liksom de tidigare upp religionen och historien och hur de hänger ihop skulle man väl kunna säga.
Jag är inte döpt eller konfirmerad och har därför inte "fostrats" in i religion. När någon tidigare frågat om jag har en tro så har svaret varit ett självklart nej. Jag har under den vuxna (vad man definierar in i ordet vuxen är ju relativt... men över 20 år då för att vara lite mer exakt =) ) delen av livet insett att meningen med själva livet nog är att tänka positivt och göra det bästa jag kan av de möjligheter som getts just mig. Ibland tycker man ju att livet är värdelöst och undrar om detta sökande efter något skulle dämpats av att man levde ett kristligare liv. Vissa säger att de funnit sanningen i Jesus, och andra skrattar lite dämpat och tänker "roligt för dig". I Dan Browns historia går gudomligheten ut på att hemligheten ligger i mänsklighetens kraft. Att bibelns texter tillsammans med i princip alla religioner faktiskt egentligen är eniga om en sak, och det är att Gud faktiskt är människan. Gud är en enda stor världssjäl och det som är gemensamt för människan är kraften att kunna skapa. Gud är skaparen, människan är skaparen. Att översätta detta konstaterande till en svensk icke-tro är ju faktiskt ganska enkelt. Jag fortsätter glädja mig över insikten att tänka positivt istället för att gräva ner sig i deppighet och skapar... stickade verk! Att ta tag i och lösa problem, och att förstå att vissa tar lite längre tid att lösa. Att inse att man inte kan lösa alla andras problem men ta sin del i världssjälen och försöka sprida glädje istället för negativa tankar i det stora alltet är väl en nog så viktig insikt i livet. Människan är skaparen och igår insåg jag en viktig sak:
Jag kommer inte att sticka en enda ensam vante till i mitt eviga skapande! Så länge mönstret är begränsat till två färger så kommer jag att sticka två samtidigt! Tack mamma för att du envist hävdade att magic loop var så bra. När jag väl kom på hur jag skulle lägga garnerna och sticka med båda ändarna från samma nystan så trillade poletten ner. Magic loop är faktiskt magiskt. Aldrig mer den tråkiga andra vanten/sockan i mitt liv i alla fall.
Ha en trevlig helg, jag fortsätter att sticka!
(Bild kommer senare, kameran har åkt iväg i Nicklas bil, men jag kan avslöja att det blir ett par Selbuvotter NHM #14 i höstfärger)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar