Isländskt ullgarn

Jag har bara stickat en enda tröja i hela mitt liv, och den blev inte så bra. Den var snygg, men jag räknade fel på antal maskor på halsringningen och blev så trött och ledsen att jag fortfarande inte har repat upp och gjort om den ca 5 år senare. Jag har tyckt att jag som tröttnar så lätt och ger upp halvvägs inte borde ge mig på så stora saker. Men sen kom jag på hur jätte-jättelänge jag stickade på Aeolian, den blå spetssjalen - varför skulle jag inte fixa en tröja? Så länge det inte är jättetunt garn så är det ju larvigt... Isländsk ulltröja ska det bli. Lite stickigt kanske men väldigt fint. Jag hittade fem stycken fina mönsterböcker på Alafoss factory outlet strax utanför Reykjavik. Mamma och jag delar. Det finns tre olika typer av den isländska ullen - Plötu-Lopi är ospunnet, ungefär som förgarn, Alafoss-Lopi är tjockt garn med rekommenderad storlek på stickor 5 1/2 - 6 1/5 och så Lett-Lopi för stickor 4-5. Vi valde Lett-Lopi för nästan hela slanten, se bild nedan (det är ungefär hälften i den påsen, den andra har flyttat hem till mamma).
Visst ja, jag glömde Bulky-Lopi, det är också tjockt och ja... "bulky".


Och apropå slantar så gick jag hysteriskt skrattande till bilen från garnaffären... om jag inte räknat helt fel så kostade nystanen på 50g 13kr styck. Det var väldigt, väldigt trevligt. (Vilket innebär att jag borde få ihop en tröja på ca 150kr) Jag som var så vansinnigt lycklig när jag köpte 100gramshärvor på Kampes för 33kr styck i somras. Jag jagar aldrig billigt garn för att det ska vara billigt, snarare tvärtom. Jag köper det jag tycker ser finast ut. Det är ju faktiskt bara tur att jag gillar just ull.

Jag hittade också en sticktidning i en butik som jag inte kunde låta bli, så jag skulle ha nåt att läsa på flyget hem. (Jag tittade på film hela resan, men det var ju inte så att jag var ledsen för att jag hittade tidningen.) Jag gillar tröjan på framsidan! Jag vet inte riktigt varför, men sticktidningar på engelska spontanshoppar jag bara när jag är ute och reser. Precis som att man ändå bara pratar engelska då och lika gärna kan läsa på samma språk när man ändå håller på.